Han har kommit för att hämnas. När han ser henne med sin solhatt där hon går på stranden känner han en sådan stor lust att göra något, som får henne att ångra den plåga hon utsatt honom för. Han greppar ett hårdare tag om det han har gömt under sin jacka och går långsamt mot sitt mål. Han känner bladet mot fingertopparna som bara gör hans vilja starkare. Han känner vinden från havet och hör vågorna slå in mot stranden, när han tar upp kniven. Hon har hört honom, vänder sig om. Men det är försent.

Min lillasyster Alice och jag sitter på bryggkanten med fötterna i vattnet. Det har vart varmt hela dagen och de sommargäster som har sökt sig till Torekov den här varma julidagen ligger på stranden och latar sig. Det luktar tång från havet och vågorna sveper in mot stranden. Det är precis lagom höga vågor så att barnen kan roa sig vid strandkanten utan att föräldrarna behöver vara oroliga. De kan lugnt ligga på sina handdukar och bläddra i dagens tidning eller någon skvallerblaska.
”Kolla krabban!”, Utbrister min lillasyster och pekar ner på sandbottnen. Jag nickar och tar upp fötterna på bryggan. Jag måste erkänna att jag har lite krabbfobi. Min lillasyster tar upp krabban med håven vi har med oss för eventuellt krabbfiske och håller den framför mig.
”Lägg av!, Skriker jag och puttar ner krabban i vattnet igen.
Krabban flyter en bit innan den sjunker till botten och börjar krypa iväg. Jag följer krabban med blicken när den kryper iväg för att leta efter första bästa sten som den kan gömma sig under. När jag kollar upp igen ser jag en stor rosa hatt som flyter på vattenytan framför mig. Jag sträcker mig efter den och får upp den på bryggan. Först när jag håller upp den ser jag till min förskräckelse att halva hatten är blodfärgad. Jag vet bara en som brukar bära en sådan hatt här och det är hon som jobbar i kiosken bredvid parken. Alice har precis fått syn på hatten jag håller i handen. ”Det där är Marias hatt!”, utbrister hon.
Vi bestämmer oss för att gå upp till kiosken och lämna hatten. Marias dotter Hanna står i kassan när vi kommer och vi frågar efter Maria och visar upp hatten.
- Hon har inte varit här på över två dygn, det är inte likt henne, säger Hanna och tar emot hatten som vi lämnar över. Hon skriker till när hon får se blodfläckarna.
- Bara det inte har hänt mamma något, säger hon med panik i rösten.
När jag och Alice går därifrån känner jag mig också lite ängslig. Kan något ha hänt Maria?

Dagen efter när jag och min familj sitter och äter frukost rullar en polisbil in på grusgången som leder upp till vårt hus. En polis iklädd svarta kläder kliver ur bilen. Han går fram till vårt hus och ringer på dörren. När han blivit insläppt i huset förklarar han att han behöver ställa några frågor till mig. Han presenterar sig som kommissarie Göran Pettersson.
- En flicka som heter Hanna har ringt och anmält hennes mamma försvunnen. Hon har också berättat om hatten som du hittade igår. Berätta allt du såg igår och vad du vet om Maria, säger han till mig med lugn röst när han slagit sig ner i soffan i vardagsrummet.
Jag vet inte vad jag ska säga men jag lyder polisen.
- Igår, när min lillasyster Alice och jag satt på bryggan såg vi hatten komma flytande.
- Tog du upp den?
- Ja, sen såg jag att det var blodfläckar på den.
- Vad gjorde du då?
- Jag och Alice gick till kiosken för att ge tillbaka hatten till Maria…
- Men hon var inte där?
- Nej, bara hennes 20-åriga dotter Hanna och hon berättade att hon inte hade sett sin mamma på två dygn.
- Och vad vet du om Maria?
- Hon jobbar i kiosken bredvid parken och hon är alltid snäll och glad mot alla.
Kommissarie Pettersson tackar för att han har fått ställa frågorna och sen lämnar han huset. Jag sitter kvar i soffan med en underlig känsla i magen.

Polisstationen är full av folk när kommissarie Göran Pettersson kommer tillbaka. Han fick inte ut så mycket av förhöret så nu måste han hitta en annan källa att få fakta ifrån. Hans kollega Sixten lunkar förbi. Han berättar att han har fått reda på lite fakta om Maria.
- Jag pratade med de som äger den andra kiosken en bit bort och de berättade lite om Maria.
- Och?
- Ja, de berättade att Maria är en glad och pigg kvinna och alla älskar henne och hennes kiosk. Maria kommer från Malmö från början och hon och hennes familj flyttade till Torekov för drygt fem år sedan. Hon har två barn, Karin och Hanna, som hjälper till i kiosken när det är högsäsong.
- Har hon någon man?
- Ja, men han är just nu på affärsresa i London. Enligt hans företag bor han på Oxford Hotel bredvid high park. Vi har ringt dit, men de säger att han aldrig har varit där.
- Har han någon som kan intyga att han verkligen är där.
Sixten skakar på huvudet och följer efter kommissarie Pettersson när han svänger in på sitt kontor. Han slår sig ner vid datorn och söker sig in på SAS hemsida. Han greppar telefonen och slår numret som har dykt upp på datorskärmen.
- Välkommen till SAS, det här är Helene, svara en röst i andra änden av luren.
Kommissarie Pettersson förklarar sitt ärende och får som svar att Marias man, Per som han heter, inte har åkt med något plan till London. Däremot ska han befinna sig i Mora nu eftersom en biljett var bokad till förra veckan. Det betyder alltså att han troligen befinner sig just där. När Kommissarie Pettersson har avslutat samtalet har han en tanke i huvudet: Har Per något med Marias försvinnande att göra?

När Kommissarie Pettersson ätit sin lunch, som bestod av två varmkorvar med bostongurka, går han ner till parken för att kanske finna någon ledtråd var Maria kan vara. På vägen dit ringer hans mobil. Utan att tänka på vem det är tar han snabbt upp luren och svarar. Han hör Sixtens röst i andra änden.
- De har hittat henne.

Den döda kroppen hittades på Hallands Väderö den 1 augusti. Kvinnan hade blivit brutalt mördad och kroppen hade rätt mycket skador på sig. Det såg ut som hugg från en kniv. Något vapen hittades inte vid mordplatsen men det upptäcktes några hårstrån runt kroppen. Poliserna som var där berättade att det luktade unket som om hon hade legat där i några dagar. Det som valdes att gå ut i media var bara att en kvinna hittats mördad på hallands Väderö med några skador, det var säkrast att inte komma ut med för mycket.

På eftermiddagen den 3 augusti får Kommissarie Pettersson äntligen kontakt med Per. Per låter inte så chockad när polisen säger att hans fru blivit mördad, men några timmar senare anländer han ändå till Torekov. Polisen tar genast in honom för förhör. Han har inte hört talas om mordet innan och han bekräftar att han inte vart närvarande i Torekov när mordet skett.
- Vad gjorde du i lördags?, frågar Sixten
- Jag var på affärsresa, det har jag ju berättat.
- Hur kan du då förklara att du aldrig har varit i London utan istället i Mora?
- Mora, nej där har jag aldrig varit?, nekar Per
- Vi måste nog snacka lite till med dig, du blir häktad över natten.
- Va? tror ni på allvar att det är jag som har mördaren, utbrister han.
- Det här är en säkerhetsfråga och så är det. Du får stanna över natten, bestämmer Sixten.
Per blir häktad medan polisen fortsätter sin utredning.

Han går förbi gravstenarna och fortsätter upp mot kyrkan. Någon har prydligt placerat ut nya rosor bredvid en gravsten och gräset på kyrkogården är nyklippt. Han tänker på hur han ska begrava kvinnan som blivit mördad. Det blir nog en svår begravning för de anhöriga. Hennes man kommer förmodligen inte. Det är rätt bra, för då kommer inte poliser vakta utanför kyrkan. Han hämtar vattenkannan som står under den stora eken och fortsätter sin vandring mot kyrkan. Han måste komma på någon bra predikan, som inte är för enkel, men inte för smärtsam och känslig heller. Om några timmar kommer det att vara över. Då kan han ta det lugnt ett tag. Det gäller bara att hålla sig i skinnet. Han öppnar den vita kyrkporten och går in i kyrkans kök. Han tar fram det blodiga vapnet ur sin väska, sköljer av det och lägger tillbaka den i knivlådan.


- Du säger alltså att du aldrig vart i Mora, var någonstans var du då?
Per kollar mer i golvet, men rätar sedan upp huvudet och kollar rakt på polisen.
- Okej, jag var i Mora, säger han och suckar.
- Så du var inte här under den troliga mordhelgen?
- Nej.
- Har du någon som kan intyga att du befann dig i Mora?
- Nej, det tror jag inte…, han låter lite osäker som om han bär på en hemlighet.
- Okej, men för säkerhets skull måste vi ha något att gå efter, så vi kommer att ta några hårstrån från dig.
Per stretar inte emot och efter en liten klippning lunkar han iväg och kvar sitter Kommissarie Pettersson och kliar sig på sin skäggstump. Per har alltså inget alibi. Han kan ligga risigt till nu.

När de har skickat in Pers hår och hårstråna vid mordplatsen för en DNA-analys så kommer svaret till polisernas lättnad och besvikelse att det inte är Pers hår som har hittats vid mordplatsen. Det är inte heller offrets hår som har hittats och det betyder att någon annan är inblandad i mordet. Vem kan det vara? Och varför hade Per först ljugit om att han vart på affärsresa? Han bestämmer sig för att gå på Marias begravning för att kanske få reda på något mer. Det kan ju vara någon av de i kyrkan, någon som stod henne nära. Han låser dörren till kontoret och går ut i solskenet.

När han kommer fram till kyrkan är han lite sen. Han smyger in och sätter sig längst bak. Jesus bleibet meine freunde spelas på orgeln och han ser Marias familj sitta på bänkraden längst fram. De sitter tysta och han kan inte undgå att se tårar på döttrarnas kinder. Pers ansikte är däremot snustorrt. När orgeln har tystnat börjar prästen tala.
- Vi har samlats här i dag för att begrava Maria Charlotta Gustavsson, en kvinna älskad av alla...
Prästen pratar på och Kommissarie Pettersson lyssnar lite halvt på det prästen har att säga. Han sitter och kollar igenom psalmboken i väntan på att något intressant ska sägas. Och som på begäran kommer det. När han ögnat igenom psalm 794 säger prästen något som får Pettersson att häpna.
- Stackars Maria hittades mördad på Hallands Väderö bakom fyren efter att ha legat där i tre dygn och hennes kropp var full av skärsår från en kökskniv…
Kommissarie Pettersson ryser till. Han kan inte tro det. Han är nästan säker på att det är mördaren som står några rader framför honom och predikar om sitt offer. Vem annars hade kunnat veta det han just har berättat. Det var polisen som hittade kroppen efter en letning på hallands Väderö. De har nästan inte berättat någonting för median om mordet och de har inte berättat exakt var någonstans kroppen upphittades och hur kvinnan förmodligen hade mördats. Därför är det omöjligt att veta det om man inte är polis. Han säger ingenting utan fortsätter att lyssna på begravningspredikan. Däremot håller han ständig koll på Prästen.

Prästen tas in för förhör direkt efter begravningen och polisen söker igenom kyrkan och hittar blodspår i fodret på en jacka som hänger inne på prästens kontor. Det finns en knivlåda i kyrkans kök och där hittas mordvapnet. Han har visserligen sköljt av blodet men lukten från gammalt blod finns fortfarande kvar, så allt pekar på att det är han som är mördaren.
Det tar inte lång tid innan prästen erkänner att han, Ivar Larsson, är den som har mördat Maria Gustavsson. Han grips av polisen, och tillslut så får polisen äntligen motivet till mordet.


Känslan i magen när han närmar sig skolan. Han känner sig spyfärdig. Ingen vet om det hemska han har gått igenom sen han flyttade hit och började skolan här. Hans mamma har frågat vad det är men han har valt att inte säga något. Tänk om det kommer ut. Att han blir mobbad av en tjej. Varje dag efter skolan, när han går genom skogen för att komma hem, då kommer hon efter på sin cykel och knuffar och bråkar med honom. Ibland har hon med sig sin kompis, men oftast är hon själv. Han har ingen chans mot henne. Hon är stor och kraftig och ingen vågar ge sig på henne. Han har försökt att ta omvägar hem från skolan, ibland går han vilse. Men det är iallafall skönare än att stå ut med plågandet som drabbar honom varje eftermiddag. Idag vet han att det kommer ske igen. Som varje dag i ett halvår nu.
Efter skolan smyger han sig iväg med förhoppningen att hon inte ska märka honom. Men han har inte turen med sig i dag heller. Hon kommer bakom honom och när de kommer in i skogen trycker hon ner honom på marken. Hon sätter sig på honom med sin tunga kropp och börjar slå med hårda slag mot hans ansikte. Han känner smärtan, men skriker inte. Då vet han att det bara kommer bli värre. Hon kallar honom för mes, plugghäst, stinkbomb och andra saker som får honom att vilja gråta och han försöker spjärna emot. Då trycker hon honom mot ett träd och börjar slå mellan bena på honom. Han skriker, men ingen hör honom. När hon är klar lämnar hon honom på marken och cyklar iväg.


Per pustar ut när hans älskade kramar om honom där de står utanför stugan i Mora. Nu kan de äntligen få vara ifred och han behöver inte bry sig om kvinnan som har tröttat ut hans liv. Vad tur att prästen gjorde sig av med henne, så slapp han.