Känslan blir starkare hela tiden. Känslan av att inte ha något kvar här. Känslan att ta första tåg till en annan stad.
Är det någon som skulle sakna mig här ?

Fast det spelar egentligen ingen roll, även om det hade kunnat kännas som jag kanske borde stannat ett tag, om det fanns någon anledning.

Men just nu fattas det bara här. Livet står still. Jag kommer inte framåt. Och ingen smeker min kind.

Jag är för trött för att låta tårar komma, jag är för trött för att bli arg, jag bara är.
Som en likgiltig zombie, blek och uttråkad...