Vinden smeker Sagas långa svarta hår, precis som om den har fingrar. Hennes svarta långa rock, och läppar målade likt färgen av droppar från blod och svartmålade ögon, gör sig bra till hennes näst intill kritvita hy.
Det är kväll, och syrsorna har börjat sjunga sina sånger. Eva älskar kvällarna i staden där hon bor. Det finns någonting mystiskt med parken. Något som döljer sig i skuggorna. något som ingen kan se. Hon vill så gärna veta vad det är för något.
På något konstigt sätt, så dras Saga till mörkret. hon går en bit, och plötsligt hör hon ett ljud. Det är någon som visslar på toner, som hon inte känner igen, men det låter vackert. Vem kan det vara, tänker hon fundersamt. Någon pickar på hennes axel. förskräckt vänder hon sig om, och får syn på en gestalt.
En kille som ser ut att vara några år äldre, än henne själv. med sitt svarta långa hår och svarta skinnrock möter han hennes blick med ett lugn som är färgat med mystik. På något sätt känner hon igen honom, för hon har sett honom förut, vart vet hon inte riktigt. Hon är ju på lite fester ibland, så han kan ju vara en av dom där svartrockarna i stan, som alltid satt och skrev poesi i månskenet med en bläckfjäder penna. Det ser nästan ut som att han är tagen ur en gotisk film ty han är klädd på det viset.
vem han än är, så utstrålar han stor elegans och mystik. tänker hon. Han ser henne djupt i ögonen, och säger med en röst av eftertänksamhet, men ändå bestämdhet:
- Så du är ute och vandrar, när månen kastar sitt sken över parken
Saga brukade ju gå här när det var mörkt och svarade med ett en :
- Jag är bara ute på min kvällsliga rit. Som jag brukar vara.
Han kommer lite närmare och nu ser hon hur vacker han är, Hans svarta långa hår ramar in ansiktet så fint och i ögonen så finns ett speciellt djup som hon sällan beskådat. Saga känner hur hon ryser längs ryggraden som om någon har snuddat vid henne. Hon ser in i hans vackert blåa ögon, i ögonen speglas gåtfullheten. Saga flämtar till av att en kråka som plötsligt börjar kraxa. det var inget med det, men hon tyckte ändå att det känns lite kusligt, att stå här med en främmande människa. Vem kan han vara, tänker hon fundersamt för sig självt. Han ser på henne precis, som att han kan läsa hennes tankar och säger:
- Vincent Ljung och du är Saga Alfdotter vad jag förstår.
saga känner hur hon blir generad. Hur kan han veta vem jag är, jäkla stalker tänker hon.
- Är ingen stalker, för du ska veta att jag inte har det i åtanke, ty jag ser till så att du inte råkar illa ut min vän. Jag vill att du tar det här halsbandet och har det på dig jämt även fast du inte tror att du behöver det. Det kommer att skydda dig mot allt och alla som vill dig illa.
säger han, och ger henne ett halsband i silver med ett hänge, som hon aldrig har sett tidigare. Det är en stjärna med många spetsar, och i mitten av stjärnan finns en kristall. Saga blir väldigt förvånad över att någon vill ge henne ett halsband, som skyddar henne från dom som vill henne illa.
Hon blir samtidigt lite misstänksam, om vad den här unga mannen har gett henne för något, för det kan vara någon bara vill luras. men han kollar på Saga med ett lugn och säger
- Du kan lita på mig. Jag vill dig inget illa, det kan du lita på för det kommer att visa sig min vän
Poff så är han borta. Saga sätter sig på parkbänken som är i närheten. Hon sitter där och funderar på vad han har sagt, och på vad som har hänt. Ska Saga våga sätta på sig halsbandet.