helt plötsligt går mina kängor inte med lika självsäkra steg.
plötsligt har jag svårt att skilja på verklighet och boktryckarkonst.

vita lakan med blå streck står för ny början
tavlorna mot väggen viskar om projekt som pågår
och pianot mitt i rummet talar om ett livslångt åtagande.

jag snörar dock mina kängor hårdare igen och grabbar tag om framsidan av pärmen. börjar sedan gå.

Jag är tyst men har inte tid att stanna för att lyssna på vad mitt dramatiska jag skriker om . Måste hinna hem innan solen smeker persiennerna för sista gången.