det tog stopp
helt plötsligt, tog det stopp.

allt det jag liksom ömsom för ömsom knådat till runt min bröstkorg. Runt mina revben har försvunnit. Likt en trollkarl som drar bort en duk från en dukat bord, har något sträckt sig in till mina knotor och ryckt undan mitt skydd.

Och det som är blottat är vitt skelett. Och det som förut varit borta hammrar nu utåt och jag känner varje basvåg ner mot mitt magparti.

Det var som jag sa: det går inte att det flyter på så här bra. Det är inte normalt att jag inte längre är på vakt. Ha ha gott folk! Jag lovar, ha ha, att snart hugger något till . Något kommer snubbla framför mina fötter.

Gott folk...
Skulle ni inte också hata att alltid ha rätt?
Att vara så irriterande insiktsfull

ha ha ha