jag har slutat att slåss. Och jag har slutat att domdera!
Jag är lugn med de beslut du tar och jag orkar inte bråka när du säger något så obotat korkat att en liten bit av mig, strax ovanför blindtarmen, skrumpnar ihop och slutar upp med att pulsera.

Jag skriker inte längre. Det känns på ett sätt inte viktigt att ni alltid ska höra mig. Jag pratar med lugn stämma som tar djupa toner vid viktiga ställen.
Jag driver med mig själv. Det är en bra grej tänker jag, vill inte vara en som istället för att vara viktig tror sig vara det.

tänkte bara att jag skulle berätta det- att jag lyssnar nu.

Men när du inte ser att jag förändrats
då är det som att jag vill sparka dig, ta dig i örat samtidigt som jag skriker! HÖGT HÖGT. Mina rester av blindtarmen liksom vrider sig när mina magpartier tar i för falsett. Och jag skulle sparka dig HÅRT om du började igen med att säga: shyy. kan du inte lugna dig, kan du sluta bry dig, kan du sluta skrika!!

Det sas att jag hade gått över gränsen, men det är först nu jag verkligen går
och så har du innanmäte nog att skrika åt mig att komma tillbaka, att inte vara dramatisk. Att jag då aldrig lyssnar.

Själva fan!