Kärleken är störst och vackrast. Är inte det banalt och en utsliten klyscha? Nej, jag tycker inte det. Visst har ordet kärlek missbrukats oerhört på många olika sätt, men innebörden i ordet – tankar, känslor och handlingar motiverade av de svårgripbara känslor vi sammanfattar i begreppet ”kärlek”, något vi aldrig kan exakt definiera, något som driver oss att göra något för någon, just därför att vi känner att vi bara vill, drivs till det av, ja, av vårt hjärta, utan att förvänta något tillbaka, utan att tro oss tjäna något på det – det kan aldrig bli något banalt. Och att människor i alla tider, i alla kulturer, av alla sorter, färger och släkten, har kommit fram till en och samma slutsats – att kärleken är det största – är inte det en oemotsäglig bekräftelse på att påståendet faktiskt är alldeles sant?



På något förunderligt sätt har vi människor fått förmågan att känna och visa kärlek. Det är som om vi alla, från födelsen, som gåva fått en oslipad rådiamant, som vi bär med oss under vårt liv. Det är upp till oss själva hur och i vilken utsträckning vi använder den. Genom att göra bruk av förmågan till kärlek; genom att visa kärlek av olika slag och på olika sätt mot olika människor, genom att söka sätt att ge kärlek, kan vi slipa diamanten, tills den glittrar, lyser och skimrar från hundratals fasetter. Tills den återkastar och sprider vårt inre ljus på många skiftande sätt, sprider ett ljus som kan leta sig in i våra medmänniskors mörkaste hål, som kan nå in och skingra skuggorna i deras djupaste depression. Och som, faktiskt, fångar upp det ljus den själv sprider, återkastar det till oss och gör vårt eget inre än ljusare. En god cirkel, som bidrar till att lysa upp den värld vi alla delar, och som ibland syns så mörk.



För om man har fått uppleva kärleken – i någon eller några av alla dess skiftande former – under sitt liv, om man har fått ge kärlek och fått kärlek tillbaka, är då inte detta tillräckligt för att vårt liv skall ha haft en verklig mening? Är inte detta enda, uttryckt i ett ord på bara sex bokstäver, men som beskriver något så stort, djupt och mångskiftande, är inte detta enda en fullt tillräcklig ”religion”, en ledstjärna som mer än väl räcker att vara ett ”ljus på vår stig”? Så ”enkelt”, men ändå så alltomfattande. Så underbart rätt och så givande, men ändå inte alla gånger lätt att följa.