som regnet utanför
som spolat ren gatan
från damm och smuts

jag önska det rann tårar på min insida
renade varje smärtsamt ögonblick
i mitt liv



fått se
känna glädjen


lite längre
en bara en ynka stund



men jag vet
att saningen har jag inombords
och jag tillåter mig inte vara lycklig




för jag vet inte hur


jag ska älska mig själv så mycket
utan att spricka
utan att jag ska få höra

att det inte var bra det heller



spelar nog ingen roll
hur livets tårar rinner

inte hos mig


för kvar blir det bara salta stränder
på obebodda öar
och utan livets frukter
som jag vill skörda




bara bördan


är kvar



smärtsamt nära sanningen
jag lägger ner stridsyxan

och finner mig i svaret jag fann
här nu


jag är het enkelt
inte hel

utan trasig
ensam


och eländigare än alla andra...

just nu


en patetisk idiot
som inte vet hur man älskar sig själv