Jag ville så gärna skriva om det som är ljust och glatt
Låta kärleken genomskina
Och den inre glöden få fatt

Men pennan skrev om det som i hjärtat var
Där tycktes mig som ingen glädje fanns kvar
Det var mörkt och lyste av ensamhet
Jag grät fast jag inte vill det

Den synliga munnen log
Men något därinne dog
Visa kärlek är din läxa
Släpp taget så du kan växa

Jag vände tillbaka mot det som varit
Behövde möta hur illa jag farit
Då först förstod jag att det nu var jag som slog den lilla
I ett hörn av min själ satt hon så stilla
Tårar rann på hennes kinder ner
Jag sa,
-Kom, jag ska aldrig slå dig mer

I min famn vågade hon sig in
Tittade längtande under luggen sin
-Min älskade lilla, viskade jag ömt
Det är om det här du och jag alltid drömt
Tillsammans ska vi vårda såren
Som uppstått genom åren
Och i varje trasslig upplöst knut
Kommer vackra blommor slå ut

Doften av kärlek omger oss nu
Det är för alltid jag och du
Vi plockar vackra buketter och ger
Till dem vars trasiga hjärtan vi ser