Tysta skrik ekar mellan vita väggar.
Vi springer, du på en äng, jag i betong.
Hjärnan är på paus, kroppen i slowmotion.
Är det kanske lättast om jag hoppar?

Kan du plåstra om mitt hjärta?
Hur ska man annars kunna andas när lungorna är fyllda med sorg?
Om jag skriker, hör du mig då?
Eller skriker jag kanske för döva öron.

Ska man hoppas på en bättre plats?
Blir det bättre om jag blundar?

Ingen hade brytt sig om jag en dag inte satt här längre.
Ingen hade brytt sig om mina ord en dag hade slutat flöda.

Jag kan sakna dig.
Jag kan plåstra om ditt hjärta.
När det känns som att du krossas i tusen bitar kan jag vara ditt lim.
Om jag inte lever för att hjälpa dig att läka dina sår, varför ens leva?

När det känns som att jag ska drunkna i mig själv och långsamt falla isär, spelar mina smärtor ingen roll.
Om jag inte kan läka dig, vad är då meningen med allt?
Utan dig finns det ingen mening att leva.

Vem vill vara mitt lim?
Vem kan läka mina sår när jag är så trasig att jag knappt kan andas?
Vem vill plåstra om mitt hjärta?

Det löser jag själv.
Så länge du är okej spelar jag ingen roll.