Vi accepterar den kärlek vi tror att vi förtjänar.
Varför är det så?
Vad är det som får oss att tro att vi förtjänar minsta möjliga.

Varför är det så lätt att blunda för sina egna sår?
Trots att man egentligen kanske hade behövt plåstras om och lappas ihop med nål och tråd.
Varför låter man sorgen och smärtan växa som en elakartad tumör inuti?

Svaret på den frågan borde vara lätt.
Kanske känner vi behovet av att laga.
När vi inte kan laga oss själva då vänder vi oss till andra.

När allting är kaos i din egen hjärna.
Kanske finner du då tröst i att reda upp någon annans röra.

-Du är en sådan ängel!
Ja, det kanske är sant.
Om man struntar i sig själv blir det allt för lätt en sanning.

Varför är det så svårt att tro på det bra som folk säger?
Varför tror man mer på en tanke än en vän?
Varför tillåter du dina egna tankar att vara elaka mot dig?

Vi måste sluta tro på våra egna tankar.
Sluta tro på när de säger att du inte är värt någonting.
Verkligen sluta tro på tankarna när de säger att världen vore bättre om du inte fanns till.

Någonstans måste man behandla sig själv som man behandlar en vän.
Du hade väl aldrig accepterat om någon fick dem att känna att de inte ville finnas.
Varför tillåter du det då när det kommer till dig själv?

Man accepterar den kärlek man tror att man förtjänar.
Älskade vän, du förtjänar hela världen.