Om jag ändå voro den där personen som jag
borde vara
en sådan där riktig människa som alltid visste
vad svara
Istället jag är en karikatyr ständigt kämpande
för att få
åtminstone en liten smula kärlek men alla blott
ifrån mig gå

Min smärta den hugger så obeskrivligt mitt i
roten utav
ett hjärta som redan så illa sargat har
gått i kvav
Om ni ändå kunde ana vidden av lidandet som livet
lade sig vinn
att i sin obarmhärtighet väva till det öde vars
lott blevo min

Med krafter vars styrka utan nåd för var dag
allt mer sina
jag än fortsätta denna jakt efter ett uns förståelse
från de mina
Värken och svärtan för länge sedan stal och
åt upp min själ
kvar blott en liten flämtande låga hopp att ni
vilja mig väl

Men gnistan av hopp nog troligtvis icke mer är
än just imaginär
en kreation född ur den avgrund av desperation
jag kring bär
Månne en liten önskan jag hava få yttra båd högt
och innerligt
mitt val av ord så simpelt då vore och icke ens
låta besynnerligt

Att bli älskad för den jag är gränsa till utopi och
icke jag begär
att försynen ett fenomen så sällsynt öda på mig
sitt besvär
Det mesta som definierar en riktig människa jag
alltjämt saknar
men en dröm jag när om en dag då jag utan tårade
kinder vaknar

Funderar ibland på var ondskan sin rot slagit ned
och såldes väckt
den entitet som gjorde mitt liv så miserabelt och mig
själv så defekt
Finns det någon högre mening där en person
så obetydlig som jag
likt ett sandkorn i universum överlag hava se
någon ljusning en dag?