jag ser henne stå där,
omgiven av människor,
men ensam

hon står och skriker men ingen hör

vinden av ångest och sorg blåser i hennes hår
täcker hennes ansikte
smetar ut hennes tårar

hon glider sakta
ner mot marken

asfalten skrapar emot
hennes kropp,
hennes känslor,
trampade på
uppslitna

hon har så ont, men ingen kan lindra hennes smärta

alla svaren finns inom oss
i en labyrint som kallas känslor