Famlande svindlande steg bär mig nedåt mot rinnande mönster.
- Katapult, vart tar du mig?, frågar jag.
-Till ingången, svarar den mig och kryper långsamt ihop, som inför ett språng. Sommarängens svidande vyer breder ut sina tungor för mig, gränslöst och tidlöst som havet. Kraven gör sig ej påminda där jag sitter, men stilla flyter frosten över mig, likt en skugga längtandes efter ljus.

Förbannelsen ilar snabbt och du går den gärna till mötes, om du bara kunde. Smärtan känns inte igen, då den inte får fäste i pannans djup. Förbluffad stirrar jag, för den söta saften ger ifrån sig en stark doft av solsken.

Säg, varför är kanten slutet på ett ting? Kan den inte lika gärna fortsätta att ila, smeka och förvirra? Bladet bör nog byta färg. Kanske kan du göra något åt det. Förivra dig inte, sa de. Men hur kan man inte, när drakarna bultar på jordens port? Sommarens regn är snart ett minne blott, uppätet av illvarslande rovdjur, blandat och malt till pulver.

Jag kramar om mina tankar, men förnekar dem kanske. Ögonen stirrar fortfarande tomt framför dig, bländar och fördunklar. Var kan jag finna det jag söker, det jag i djupet av mina blödande inälvor redan har i min ägo? Svaret är svårtydligt, klart som skinande kristall. Måste jag resa, stanna kvar? Mäta vilsna själars drömmar och hopp, eller söka visdom som finns nära?
Rinnande mönster, kasta ditt ljus över mina lemmar, och försona dig med mig.

Eller är jag bara självisk. Är min girighet, fattigdom och hunger överväldigande. Styr den över mig? Skriver jag mig för att mäta mig själv, eller för att se hur långt jag har kommit. Underkastelse är inte naturligt i vår värld där alla ska stå för sig själva, äta upp sina egna ord och formera sina munnar efter väder och vind. Vill jag endast bli omtyckt? Förmågan att se förtäljer inte historien, förmodligen sögs den in för länge sedan.

I det förlovade landet går ingen törstig, här svältar alla. Vi människor längtar, men slumrar långsamt in i den vaggande dvalan. "Nöjd" slösas ut, betyder inte längre vad det en gång måsta ha gjort. Förbrukart längtar det tillbaka, ler snett. Men famlande svindlande steg drar mig ofrivilligt nedåt, mot dunkel och svidande ljus. Jag slits ut i kall verklighet och ser mig om en sista gång.

Men det är sant, jag blöder fortfarande.