Jag trevade alltid i mörker
Det är alltid som mörkast innan det ljusnar
Och jag föll med varje morgon
Med varje möte med varje dag

Då allt kom upp till ytan
Mörka ringar runt ögon och ekande hål i ett barnhjärta
Med en värkande önskan efter att bli vuxen
Nu när jag är vuxen undrar jag om jag någonsin varit barn

Längtan var min enda vän
Och jag var min enda fiende

I mina lekar kunde jag färga min verklighet
När fantasin var min enda chans till överlevnad
Sa du att spöken inte fanns
Mina tankar var aldrig tänkta
Och min känslor kände inte jag
Barn kan inte vara kära
Barn kan inte känna sorg

Sa ju du
Och jag tuggade och svalde
Varje ord

Men jag kan inte klandra
Du var bara en vuxen som aldrig varit barn




Jag är så mörkrädd för alla konturer finns kvar
I nattljus som brännmärken
En förnimmelse av tårar på min kudde
Insjunkna drömmar och ett förnekat själv





Men jag är stark nu