Det brinner, denna eld som du aldrig förr mött
Dundrar som åska mot metallportens höga kropp
Och lämnar ett eko som viskar hotande

Dö du som vågar riva vänskap likgilltligt
Och vågar vandra likt parasiten i mig
Ej bortglömd, föraktad, meningslös men fast klöst

Jag har aldrig liknat dig vid hyasinten
Men har du sett den i mig låt mig vissna nu
Då denna sköra växt Förgiftat vänskapen

Sorgen smäller mot mitt hjärtas svaga dörrar
Är du vidrigt kall som min tanke misstänker
Eller möts din port av samma kalla knogar

Om du spelade kärlekens sång på fel sätt
Kom tala