En odé från alla barn till alla fäder

som i oförstånd skänker oss livet

och villkorslöst glömmer sitt eget

för att ge plats för vårt

Som aldrig ifrågasätter sin kärlek

utan älskar oss smärtsamt mycket

utan förbehåll

Till fäder

som river upp oss vid roten

och kastar våra sprattlade kroppar

genom luften

för att se oss ta vind

Och blåsa iväg

på nya stora äventyr

Till fäder

som lägger oss om natten

en stund senare än vi egentligen får

för det är så fint

att vara tillsammans

en stund till

innan sömnen skiljer oss åt

Till fäder

som i sina svagaste stunder

viskar de vackraste saker de kan komma på

i öron inte förstår dem än

men med ögon dränkta i kärlek ändå

Till fäder

vars tårar rinner om natten

för de tror sig inte räcka till

fäder som har glömt 

att vi älskar dem

bara för att de finns

Till fäder

som svärtas av rädslor

och låter sina arga rop dåna i husen

känslor som aldrig hittar sin väg

Och rör sig som löpeldar i gårdsgruset

Till fäder

som blir vår svurne rival

för att skillnader syns

och likheter gömmer sig

vår revolution som är helt oförutsägbar

Deras undran om varför det blev så här

Till fäder

som saknar desperat

att få gosa, lukta och glömma

att tiden har tagit oss ända hit

och aldrig kan ta oss tillbaka

Till fäder

som talar om oss

och förklar att vi är som dem

vi som talar om fäder

som aldrig ska liknas vid

Till fäder

som inte är redo alls

som hade så mycket mer att säga 

innan de måste släppa iväg oss

i stormens svarta vingar

Till fäder

som blir våra vänner

när våran längtar hittar tillbaka

men som glömmer 

och skäms för att de älskar en vän

så innerligt och så naket

Till fäder

som slutar att lyssna

för att de slutar att ha fel

som inte tror att vi hör deras rädslor

som inte tror att vi alla ser

Till fädrer

som blir tröttare

och tröttare och tröttare

och hostar för mycket

alldeles för ofta

Till fäder

vars ögon skimrar

när nästa generation dansar förbi 

och faller blint i kärlek igen

och gör lite plats till

Till fäder

som lugnet hittar till slut 

och får vara vår trygghet igen

som börjar har fel 

lite då och då

men som alla tilltror ändå

Till fäder

som vi lär älska igen

på samma sätt som vi alltid har gjord

som ber om ursäkt för allt som tystnaden burit

och som bönar om våran barmhärtighet

Till oss

Som brister som dammar

och famnar de som en flod

och visar den kärlek vi djup begavt

i tysthet så många år

Till försoning

dess tysta anspåk

som förklarar alla vackra ord

som inte blir sagda men som tar vår ton

och förklara allt med vår skälvande kropp

Till fäder

som är våra hjältar

och räddar världen

var gång de ler

fäder

som alltid ska finnas

 men som plötsligt

inte finns nå mer

Till fäder

som inte är som oss

men är oss så plågsamt lika

som låter oss segla på axlarna

ända tills ryggen ger vika

och brister

fast än de lovat att finnas

så ser vi hur

fäder som finns

plötsligt blir

fäder att minnas