En natt vilsen i tiden klev jag ut genom dörren med tyngden av mig själv vilandes på ryggen. Jag gick all världens ensamhet denna mörka natt för att vittna mig själv och allt jag kunnat bära på.
En natt sköljer mitt ansikte och tvättar ömt bort smutsen från mina fläckiga ögon. Framför mig står nu, jag klar som en spegel, och hälsar mig likt en gammal vän.
- Här går du och stjäl timmarna en stund ser jag?
- Ja vore då inte tiden skyldig mig det efter alla dessa år?
- Ja jovisst, om du säger det så, men fresta icke tiden bara hon har fruktats av många morska män. Vi delade ett leende, jag klev till min sida och gestikulerade oss fram.

Lera och jord låg vilandes i dimman och doftade djupt, syrenerna kastade sig fram och tillbaka prasslande om världens vackraste hemligheter, alla faror låg oss i omedvetenhet och natten lyssnade på oss medan vi gick, barfota, rullandes på gruset under våra fötter och lät alla andra vila en stund, Pratades långt in mot småtimmarna om saker som tycktes overkliga, farliga, spännande och enkla, frågade han tillslut.
- Min vän, jag ser tyngden på din rygg. Dina knän skakar, ryggen knakar och munnen slutar icke jämra sig. vad an är det du bär på?
Jag ville först inte svara honom då en man vet att allt som tynger - tynger dig i tystnad, för det du har på ryggen väljer du själv att bära där.
Men jag svarade. Jag sa att det var världen.
När människan låg och sov så tog jag sorgen, jag tog skälvande, hatet, kölden och döden. Jag ville att hon skulle få en värld anspråkslös och underbar.
Men tyngden, den drar mina fötter i jorden så att stenhällarna vore som lera. Ryggen min är så krökt att jag inte har kysst himlens blick sedan jag började bära och inte har jag älskat då hatet ligger mig för nära, dagen om. Men jag bär henne.

Jag såg på mig med vissnande ögon och lade mig i det daggfärska gräset.
Jag viskade.
- Om världen fick vara så vacker som den är natt, bara ibland.
Är jag då icke skyldig att bära denna tyngd?