I krondalens väntan störde jag friden med våldet av mitt sällskap. 

Det stiger en kupol av skog ur dalen och får detta drömspektakel att likna ett öga, blickandes ut från ett kranium. Det är som att himlakroppen vill titta tillbaka på himlen som mödrat den. 

Här pulserar det en rödturkos glöd i atmosfären och det doftar av grönskan som glupskt frosserat på de decimeterbreda vattenkanalerna under sig. De stålar ut blixtlikt över hela dalen som för att ge ögat ådror. Doften här är mjuk och djup.

I dalen växer träden i bågar, från mark till mark, över mig, som om de bönföll varandra. På stammarna växer ansikten med fladdrande ögonlock och viftande blickar, jag ser dem plågsamt hålla sina munnar innan ett jämrande skall lämnar dem. De är inte desperata, de bara längtar och kan inte tukta sina rop.
Så jag klättrar stammarna och kysser dem allihop.
Och jag blev själv hjälten jag sökte här