Aldrig har väl två så ensamma
varit så starka

Har ofta undrat om
någon lyckades krypa
in under din mask
för många försökte det vet jag
du skulle bara våga säga något annat
svaret fortsätter du behålla för dig själv
och allt som smärtar är min tår

På nattens vind vandrade
vi alltid stärka i din existens
i källaren sitter nu jag med benen i kors
gråsuggorna i hörnen och din bestämhet är
fångade i min ryggmärg

För jag frågade aldrig
och svaret förblev därför gömt
alla andra ville komma dig nära
jag vet
men fann någon vägen
in under din klädnad

Vi som vi
blev två paranteser
med budskap från nattens djur
tecknen som omgärdade uttrycket
men som saknade verkligt värde

Jag lämnade kvar delar
av dig i morgongruset
du befann dig i de orena tårarna
i sårvätskan från det brutala uppvaknandet

Tankarna som vi tänkte
och gråten som fastnade
i sömnens ro
undrar om jag kom dig nära
alla andra verkade nå så mycket längre
och jag fortsätter skrika ut frågan som fastnat i dimman

var det någon förutom jag
som fann vägen in under din kjol

Aldrig har väl två så ensamma
varit så starka
som parantesen i min dröm
gick du din väg
jag vill bara att du skall veta
du hjälper mig fortfarande att vakna.