För bra märkligt är det väl...
...att jaget är som allra mest tillfreds
då du inte är här

men övertygelsen om
att du åtminstone är där
någonstans

för mig som onåbar
det är en sådan lycka för mig
du alls finns, 'här'...


(Jag klappade mig på bröstet,
eftersom hjärtat råkar sitta
något mera under själva huven)

---...---

Det är litet
märkligt att 'de'
kan få för

sig att höra
av sig, först
då ens möjligt

fruktade jag, inte
längre är där.
Men möjligheten att

kunna se vad
en inte vill
se, ärva, kan

ha just den
sortens effekt på
ens eget jag.

---...---

Du verkade aldrig tillräckligt gripande,
som slagpåse betraktad.

Även om 'lusten' nog ofta
som åter kommande

behagade infinna sig
då du befann dig utom räckhåll.