På nionde dagen
efter din död
är döden ett trick;
en lysten illusion

Du är mitt i mitt ansikte;
jag blåser dig mjukt i pannan,
eller petar försiktigt bort skräp
ur din vänstra ögonvrå,
som alltid rinner lite,
och du njuter spinnande
när jag drar min hand mothårs
över din rygg

Jag lägger mig på på rygg på soffan
i vardagsrummet
och dricker vassledrinken
efter rullskidsturen;
kallar på dig: ”Gunnis!”
och klappar mig på benet

Du kommer springande, hoppar upp,
lägger dig med huvudet tätt intill mitt ansikte,
dina tassar tätt ihop under mitt ansikte
fast du ligger i en kartong
en halvmeter ner i jorden
nere i ett omstängslat hörn av ängen

...men på nionde dagen efter din död
vägrar jag, håller emot, säger nej

- Jag stänger inte mitt ansikte