Vinden brusar oförtruten
genom lövlundar och barrskogsbälten

Nattsvalkans välsignelse
genom balkongdörrens glipa
hovrar över sovtäcket;
sommardagshettans lösluftiga avkoppling

Jag andas i pålivligheten,
övertygad om döden
av älskade katten Gunwald,
som ligger i jorden på trettonde dagen

Vinden växlar upp
i våldsamma plötsligheter
- ilskna argument mellan dungarna -
lugnar sig, drar efter andan,
men far strax iväg i lusterliga dervishdanser
mellan vajande trädkronor

Jag andas
och känner kroppen
hela vägen bort till tårna:

Igår kväll en atletisk rullskideekvilibrist,
påföljande morgon en svårpissad gubbstrutt,
hängiven sin ångesthånglade dödslängtan

Understundom hör jag enkelt till;
andra stunder klamrar jag oresonlig
i omutliga tidsbegrepp
som i lossnande berg-och-dalbanevagnar,
i det fåfänga hoppet
om snar prostatakirurgi och fria flöden,
fast jag annars, åter, trår sot-och-dammvälsignelsen
i de fria mineralvärldarnas minneslunder
och de amnesiska vildskogarnas dunkel;
vindilarnas frisläppte frände,
på frigång i omedvetenhet och icke-existens;
det bortdragande seklets intige inhysing

Tystnaden är lösmynt med sina osagdheter,
outtalade i lufthavets vita brus

Det är söndag så länge det varar,
och kroppen börjar ilskna till
inom hörhåll för atmosfärens vindlande vindiliseringar