Kände ilning av sommar.
Kunde varit sval bris av närhet.
Men nej.
Snarare en vindpust av solmogen krusbär.
Ibland en knippe hetta.
Mer ofta förblindad av dess skugga.
Jag lägger mig och låter himlen skölja över mig.
Jag känner dess tårar som liljekonvaljernas stjärnor.
I det näste jag lever.
Finns både hopp och sorg.
En kombination.
Som smakar som smultron på strå.
En kväll.
Någongång i juni.
Då längtan mot något vackrare ännu glittrar.
Jag sträcker på mig.
Omfamnar de vakna drömmarna.
Och njuta av lena dikter i sin ljuva pastell.
Eller somna i din famn av sidensvans.
Kanske det.
Kanske.