Gråtandes föll hon ner på knä

Hennes krafter var slut, hoppet hade för länge sedan slocknat i hennes nu svarta ögon

Endast sorgen och ensamheten levde vidare inom henne.

Det brändes, det rev och slet.

Hon kvävde ropen på hjälp, svalde sin egen tunga så att hon aldrig skulle behöva berätta.

Hon led.

Den försvunna glädjens hål fylldes nu av mörker och hat.

Deras ord skar igenom hennes trasiga hjärta som svidande knivar, slet itu hennes själ och lämnade henne med blödande sår.

Hon fick aldrig känna livets rosa glitter i sina ådror bara hatets vassa spets som gav henne ärr att minnas, tortyr att genomlida.

Blodet flyter under henne, blandas med de salta tårarna som droppar med långsamma rörelser nerför hennes kind.

- Du är tapper min vän.

Inte så länge till tänkte hon..