Da dunk da dunk
känner hjärtats slag
Springer av bara livet
men befinner sig på samma plats

Allt går i slowmotion
har ingenstans att ta vägen
Är totalt utlämnad
kan inte fly

Tårarna rullar
längs hennes kind
Försöker andas
men får inte luft

Vill skrika
slå sig fri
Men får inte fram ett ljud
är alldeles tyst

Detta sker inte på riktigt
låt det vara en dröm
Är inte närvarande
men alldeles klarvaken

Känns som en evighet
innan det slutar
Blir lämnad
som om hon inte fanns

Detta ägde aldrig rum
tror hon
Ibland tror man alldeles för mycket
utan att förstå någonting

Hon är inte ensam
om vad hon upplevt
Återigen tror man
att det aldrig drabbar en själv

Har nu gått flera år
lever med den hemligheten
Och aldrig kan hon vakna upp
för det var ingen dröm