Det är nästan lustigt att jag fortfarande vill tro
på mig själv
och verkligheten är jag inte särskillt bekant med längre,
den har behandlat mig illa.
Därför så att den är fruktansvärd!
Det är den verkligen
i
Verkligheten
den är falsk, smetig o vidunderligt jävla onyckfull,
vilket då i sin tur kanske borde betyda att jag än bär på ett leende
någonstans?

någonstans, ett vart då?

Verkligheten jag skrattar dig rakt in i ansiktet så som jag fäktas med döden i mina drömmar,
mina drömmar har förändrats?
Samtidigt så står Nej längst upp i varje svensks mentala ordlista när det kommer till kritan av vad dom \"egentligen\" egentligen egentligen
ja just så
vet jag inte

det är bara lustigt därför att egentligen så kan jag inte rent ut praktiskt inte göra annat än bara skratta bort detta sjuka levnadssätt jag bär på.