Sitter på bussen, på väg hem.
Mörkret sluter sig runt världen utanför, kryper in i värmen och äter upp alla färger som dansar balett framför mina ögon.
När gatlyktorna bakom det isiga glaset tar slut sitter jag där, i mörkret, biter mig själv i kinden, pillar på nagelbanden tills det blöder – som vanligt.
Och som vanligt dunkar det till i ryggen i varje gupp på raksträckan.
”STANNAR UTGÅNG BAK” lyser starkt rött framför mig, samhällen kommer, flyter med ett tag för att sedan släppa taget och låta mig försvinna bort, vidare.
Musiken på högsta volym för att slippa höra den trasiga radions brus, de häftiga femtonåringarnas detaljerade sexliv.
Andetagen. Slippa höra andetagen, flåset från människor som jag aldrig vill beblanda mig med.
Mandarinen är mos i väskan, aldrig mer ska jag ta med mig mandariner till skolan, de blir bara mos, precis som allt annat.
Mos, hjärnan blir mos, kroppen blir mos, kompisar, skolan, mamma, pappa. Allt och alla blir bara mos.
Jag hatar mos.