Du säger så mycket.
Orden bara ramlar ut,
utan att du förstår.
Jag ser inuti att de är därifrån,
och
något ler,
men det är svårt att ta in.
Svårt att se,
när det känns så fel.

Du är det vackraste som hänt mig
och det är väl i dig jag klär.
Men sanningen är att jag
fortfarande ser min spegel som ett besvär.
Och jag blir ständigt förvånad
(innerst inne chockad)
över allting du ser.
Visa mig det.
(Du visar mig alltför sällan numer).

Eller kanske det för mig
alltid kommer vara en hemlighet.