Jag skulle inte vilja kalla mig klantig,
men det finns väl nån koppling mellan tanken och musklerna som får det att verka så.
Min övertygelse om att jag inte riktigt klarar av
det här,
det där
eller vad som helst,
lägger krokben för mig och snubblar över det mesta som sticker upp.

Jag vet inte vad det är,
men det spelar runt inuti och vill inte riktigt sluta.
En förkylning som sätter sig i själen och
skaver,
har skavt bort det mesta man kallar mig.

Jag tror att våren räddar mig i år,
jag tror att min beslutsamhet kramar om mig trots allt
och om jag inte misstar mig,
så gjorde tiden med min hand i din mig lite starkare, trots allt.

Jag har alltid velat vara så mycket mer,
men istället för att lyckas har jag skalat av mig själv
och jag tror inte jag håller för något mer.

Jag behöver plocka ihop mig själv,
en gång för alla.
Hela livet har jag gått och tappat
bitar.

Jag vill vara hel,
jag vill vara hel.

Jag vill vara hel för att kunna hålla upp
en kärlek.