ett litet kast av ljus
som gör en värld av bly ljusgrå
kring mig,
jag
- som egentligen inte har så mycket att klaga på

jag vet att jag i vanliga fall är glad
och jag vet att små tillfälliga mörker
bara gör ljusen däremellan så mycket varmare

man ska se ner i bordskivan ibland,
räkna brödsmulor
och låtsas som att det var någon annan
som lämnade dem där

någon nära,
kanske någon kär

fast det var länge sen det fladdrade inuti,
det var länge sen jag kände mig såhär fri
visst har någon fått mig att le,
men jag visste inte hur viktig någon var förrän
något försvann

och medan någon går sönder,
får jag se på mina egna brödsmulor
och kanske väggen bara är brun för stunden

om jag inte vore så slarvig,
skulle brödsmulorna i min kropp städats bort för länge sedan

om jag inte vore så ensam,
skulle jag ställa mig upp och släcka lampan