Varför är det såhär?
En djupträngande tomhet som äter upp mig inifrån,
som om mina beslut dömt mig till evig ensamhet.
Jag gråter när jag är ensam.
Gråter och förstår knappt varför.

'But I still look for you in the park on my way home, each day.'

För en månad sen låg jag sängen dagarna i sträck,
bedövad av ångest. Ångest i huvudet, ångest i hjärtat.
För att vi förvandlats till en hopplöshet.
För att jag var för svag för vår situation.
Du var ju så långt borta.
Och tiderna var inte dem en gång var.

För tre månader sen förstod jag ingenting.
Jag kunde åka till dig med en liten orolig boll i magen.
Fast när vi sågs rullade bollen bort,
fram tills då du sa något sånt där
eller gjorde något sånt där.
Eller fram tills jag själv slog av en underlig känsla av att jag inte dög.
Då rullade bollen fram
och jag spjärnade emot
och känslan övertog.

'What can I do?
I am losing yo.
Oooh Oooh'

Tomt.
Regn.
Kommer ett sms hoppas jag att det är du.
Att allt är som vanligt. Men sen slås jag av verkligheten.
För självklart är det inte du.
Dig har jag ju successivt haft sönder den senaste tiden.
Jag sa ifrån. Och du tog emot.
Du fanns där och jag försökte försvinna.
Du väntade och jag bröt ihop.

'Am I supposed by now just to let it go? It's been dark and empty since I don't know.'

Vi grät och vi kramades.
Söndagen den tjugotredje november tvåtusenåtta.
Det var så sorgligt.
Men timmarna innan såg jag ingen annan utväg.
Jag skulle bara göra sönder mer.
Du var inte ens dig själv.
Du var en annan och jag blev rädd.
Och efteråt försvann min ångest.
Den byttes ut mot sorg.

'Jag ramlar dåliga gatan fram'

Och nu gråter jag.
Och kan bara tänka på tiden som var bra.
Kan bara tänka på oss när vi var bra.
Men det går nog över.
Det måste gå över.
(Du måste gå över.)

'Tt's a good thing tears never show in the pouring rain,
as if a good thing ever could make up for all the pain.'