på 70 talet fanns det inga tiggare i stockholm.

när jag säger det till bekanta så slår de ifrån sig och hävdar att det nog

fanns och att jag bara inte stött på några.

men så var det.

Det fanns inga tiggare på stockholms gator som idag på 70 talet.

det var exotiskt och de som varit utomlands av oss

smågrabbar berättade att fanns riktiga

tiggare där de varit och att mamma gett dem pengar att ge till dom.

jättespännande.

men nu finns de här och sålunda har något inträffat sedan dess.

tro nu inte att jag talar om rättvisa. ej heller om girighet eller avund.

rättviseimpulsen stammar djupt i barndomen och går sedan vilse i världen.

jag skulle hellre tala om möjligheten för de mest utsatta att kunna få leva

någorlunda värdiga liv.

hemlösa i kulvertar.

narkomaner dödssjuka.

psykpatienter isolerade.

så har vi valt att ha det i Sverige

från blått till rött över grönt skiftande i brunt.

det fanns inga tiggare i stockholm på 70 talet

"det måste det ha gjort"

"är du säker?"

skulle dessa solkade vara eviga?

som någon slags naturlag?

pyttsan.

"är du säker?"

jag är säker på att medkänsla och kärlek lagar trasigheter.

det råder akut brist

men personalen är på jobbet.

och jobbet har blivit trist