DÅRDRÖMMAR ETT
lycklig
som en strut karameller
fick hela världen telepati.
men det var bara jag.

medtrafikanterna på centralen
undrade nog varför jag gick runt och
gratulerade alla till
'äntligen'.
äntligen att riktiga livet utan
-stretadummaplåga-
randades.
*
tokig
som en cykel
lyste jag syner och strunt,
medan dynamon slirade runt
mina tusen röster,
musikstycken,
poplåtar,
språk,
in och ut genom medvetande
i en enda röra.
de undrade om jag var
förvirrad på kliniken.
HA.
tocken fråga.
*
många
som korridorerna på sjukhuset,
sjungande,
pratande,
hostande i mig,
-i och ur mig gick andra-
jag svär så var det
slutligen allt
mitt fel.
mitt.
fel.

DÅRDRÖMMAR TVÅ

landstingskaffets doft rules.
den sipprande doften smygande
taskigt landstingskaffe
i gryningen på korridoren.
så underbar och
tretton minuter borta.
'köket öppner inte före sju.'
'om du får ska alla ha.'
'sluta tjata.'
'bädda sängen.'
skitkaffet var nektar trist bara
gå tillbaka till sängen tolv minuter.
läsa vidare i ekelöf.
-blixt-
fem år senare.
behandlingshem och
arbetsträning på jobbet en
stund på centralen
var morgon en stund
utanför
vårdjobbrutmönster
ett hål i väggen.
klassisk musik i högtalarna
nothing fancy
fyra årstiderna liksom
men kaffet den stunden
var spirande jag,
den jag är.
nu.

DÅRDRÖMMAR TRE

att vara utdefinierad
psykiskt störd
snurrar igång varenda själ
som hör om det.
alla har sina egna privatmytologier
på ämnet.
inget undantag för
barndomsvänner,
föräldrar,
redaktörer för poesisajter.
emellertid
är det inte så dramatiskt
även om det KAN vara det.
inget romantiskt alls.
att vara riktigt psykiskt sjuk
är att likna vid
att bajsa på sig rejält
var tionde minut
dygnet runt
i åratal.
man kan inte sitta i duschen jämt,
så man råkar er andra.
och då ba:
BU!
men det är ok.
jag känner mig själv.
jag vet.
jag älskar er.