Du är min svarta änka
och jag var din man
Vi älskade passionerat
Och våra hjärtan brann

Det var vi två mot världen
I egetspunnet nät
Det var försommarskratt
med dig i knät.

Men så är det din natur
Att döda mig när du är klar
Och din gadd i mitt hjärta
Lämnade ingenting kvar.

Du spann en glömskekokong
Och placerade mig däri
Och så vände du mig ryggen
Och slog dig fri.

Jag blev kvar i dina trådar
med ett uppslitet bröst
ditt gift i mina ådror
utan kraft i min röst

Jag ser dig då och då
I famnen på en man
och jag vill springa fram och skrika
"Fly medan du kan!"

Och om han skulle fråga
Vad i helvete jag gör
"Hon är den Svarta Änkan
Hon lever vidare. Du dör."

Så skulle jag kanske svara
Och han kanske förstå
I vilket fall som helst
Är jag nog nöjd ändå

För jag har lämnat min kokong
den tiden är förbi
Du var min svarta änka
Och jag har spindelfobi.