Min simultankapacitet har slutat fungera

Jag märkte det idag

Ting som sker av sig själva kräver medvetna val

Och jag gör dem inte



Jag gör dem inte för jag inser inte nödvändigheten

Nödvändigheten att diska - just nu

Nödvändigheten att adventsfixa - just nu

Nödvändigheten att just nu orka veta om mina nära just nu alls står mig nära



Växellådan som löser de samtidiga problemen

Den har för lite olja

Den kärvar

Den skriker

Den vill inte, orkar inte, mäktar inte med att vilja



Livet går vidare där ute

Jag - finns inte/vill inte/törs inte vara med - just nu

Önskar mig bara att allt löste sig av sig självt

Älskar, gläds, aktiverar mig, publicerar mig, trivs som aldrig förr

Men ändå.



Inser att enda vägen framåt är att skriva

Inser att enda vägen framåt är att vila i att skriva

Inser att vägen framåt i glädjen att skriva är att vila

Inser att mitt sätt att vila är att ge blanka fan i att fundera över att min simultankapacitet inte fungerar.



Den simultankapacitet som gett mig möjlighet att lösa alla andras problem och stänga av mina egna viljor önskningar och behov fungerar inte längre.

Blotta tanken på att koppla in den igen gör att min inre ängel skriker Nej.

Bara tusendelens sekunds tanke på att koppla in den kapaciteten igen ser min inre skyddsängel som ett rent hot mot min överlevnad.

En mikrodels tusendel av en sekund tänker jag - kanske jag borde vila för att orka koppla på den kapaciteten igen - för att glädja andra.



En sekund är allt som behövs för att sluta leva.

Det behöver inte innebära att ta sitt fysiska liv.

Det kan vara att säga upp rätten att leva sitt eget känslomässiga, intellektuella, skapande liv.

Den självbehärskningen har jag hittat nu - att motstå reflexen att gå tillbaka.

Min inre skyddsängel - mitt allra egnaste innersta jag - vill att jag ska vara lycklig, vill att jag ska vila, skriva, glädjas. Och jag lyder. Lycklig.