Jag har inte valt att göra relationsanarki.
Jag tillhör inte någon grupp eller falang eller teoribildning.
Jag har bara hittat hem i en förklaringsmodell som berättar för mig varför mina tidigare förhållanden totalt har brutit samman i kaos, hot och våld.

Jag förstår nämligen varken principen eller praktiken att någon kan äga en annan människa eller henoms känslor. Därför gick jag heller aldrig in under normen på riktigt. Kunde inte spela spelet. Visste inte på vilka fronter och på vilka sätt jag gjorde fel.

I backspegeln ser jag hur detta har påverkat alla nära relationer jag haft. Innan jag förstod på vilket sätt jag avvviker från gängse mönster hann jag förlora många vänner. Vänner som såg annorlunda på dels den relation de hade med mig och dels de relationer jag inledde med andra. Att de ansåg att fysisk intimitet med någon annan per automatik avslutar en befintlig relation oavsett relationens innehåll och överenskommelse enbart på grund av den outtalade linjära förväntningen på relationens utveckling.
Första gången jag vet att just det hände var jag 16 år och det innebar att jag förlorade min allra bästa vän och stora kärlek utan att jag förstod varför.

Somliga skulle kalla mig gränslös - men det är jag inte. Jag sätter bara andra gränser än de som omfattar normen om monogama, heterosexuella, tvåsamma relationer av romantisk/sexuell typ.

I mina relationer erkänner jag inget kön eller könsroll som överordnad någon annan. Ingen har tolkningsföreträde utifrån sin roll.
I mina relationer tas ingen relationell eller kronologisk utveckling för given. Det som sker i nuet sker nu. Det vi tydligt kommer överens om sker i en fortsättning. Inga outtalade förväntningar finns att uppfylla.
Mina relationer är öppna, fria från hemlighetsmakeri och jag använder inte tystnad som bestraffning.
Mina känslor rymmer inte svartsjuka eller äganderätt eller vrede över sexuella erfarenheter med andra.

Jag vill ha närhet till vänner på alla plan och nivåer där vi är ense.
Jag vill att på alla områden där vi har consensus kring vad vi vill - där möts vi. Och då är consensus just consensus - ingen kompromiss. Om inte consensus finns eller kan uppnås utan svårighet så får den aspekten av relation sökas hos någon annan.

Jag förstått att jag genom åren har sökt och hittat relationer till människor i helt fel kretsar, människor med fel förväntningar, outtalade förväntningar som jag inte förstått och människor som medvetet gått in i relationer utan uttalade överenskommelser och tagit för givet att deras förväntningar, tankar och känslor varit det som ska styra hur relationen utvecklas. Det har gjort att grava missförstånd uppstått utan att jag insett hur avgrundsjupa klyftorna mellan våra visioner varit. I de osynliga relationskontrakten stod dessutom att det var min motpart som bestämde vilka andra relationer jag skulle ha och vilken information, vilka tankar, vilka känslor jag fick dela med andra.
När jag inte följde kontraktets oskrivna lagar fullt ut fick det konsekvenser för mig och mina barn - och alla som kände oss.

Sedan jag upptäckte begreppen polyamori och relationsanarki för - och med dem en helt ny krets av vänner, bekanta och nära personer - har jag för första gången i mitt liv kunnat känna frihet från outtalade krav. Frihet att själv sätta gränser. Frihet att känna efter vad jag behöver för att må bra. Frihet från att slåss mot oskrivna lagar och regler.

Jag berättar numera öppet för alla som frågar mig om hur jag ser på relationer. Jag deltar öppet i debatter och officiella sammanhang.
Jag ser det som mycket viktigt att visa att var och en har rätten att själv välja vilka relationer en vill ha och hur en vill organisera dem.

Jag väljer att inte organisera, hierarkisera och definiera mina relationer. Det gör det svårare för andra att förstå dem men jag behöver den friheten i tanken för att kunna älska.
Jag ser mina relationer som mitt universum - mitt solsystem. Där kroppars, själars och hjärtans dragningskraft på varandra avgör närhet, intensitet och frekvens i relationernas natur.

Jag är ofta ensam
Jag är ofta rädd
Jag är ofta vilsen
Men jag är numera nästan alltid lycklig innerst inne - även när jag gråter.
Jag är nämligen inte längre rädd för att vara sann mot mig själv.
Jag har ingenting att dölja, ingen jag behöver hemlighålla något för och ingen som kräver att jag ska hemlighålla något.
Det gör mig fri att älska.

Makten över mina relationer - att jag inte i någon bemärkelse "tillhör" någon - ger mig handlingsutrymme att vara den jag väljer att vara. Varken kvinna, hustru, mamma, dotter eller syster eller någon annan förbestämd kategori utan en Fri, Stark, Lycklig och Älskande människa som tillåter mig att vara mig själv.
Aldrig mer lovar jag tvåsamhet.
Aldrig mer lovar jag monogami
Aldrig mer låter jag någon annan bestämma vad jag får eller inte får berätta om mig eller mina relationer
Aldrig mer lovar jag - uttalat eller outtalat - exklusivitet på något enda område. Inte i någon form av kärleks-, vänskaps-, romantisk, sexuell eller själslig gemenskap.

Allt detta lovar jag mig själv. Jag lovar också mig själv att ständigt omförhandla och omformulera detta mitt manifest på det att det ska kunna beskriva mina tankar, känslor och relationer på ett sätt som jag förstår och vill.