Jag ser bilden utav tjejen som står där. Hon står där så ensam och rädd inlåst i spegelglaset. Hon står där jag skulle stått, men hon ser inte ut som jag. Hon kan inte vara jag.... Eller kan hon?
Hennes sorg speglas i hennes ögon som är svarta som hål.
Låter jag er värkligen se?
Hennes lilla mun med fylliga läppar är körsbärsröd. Vacker och fin.
Men hon kan inte le.
När glömde jag glädjen?
Hennes kropp är smal och tunn.
Hon klarar snart inte av att stå.
Har jag låtit det gå så långt?
Hennes hår är kastanjebrunt och upptovat.
Ansiktet prytt med mörk smink.
Är det ett sätt att spegla det innre?
Hon har någonting att säga, men kan inte.
Hennes röst har slitits ut utav alla nätter med panik och skirk.
Men det gör inget, jag vet vad det är som hon försöker få fram.
Ur min mun kommer en knappt hörbar viskning
\"Mitt hjärta blöder\"