Vargar, orcher, vildmän.

Moståndet Galidal såg skrämde honom så till den milda grad att han kände en strimma av vätska söka sig ner för innerdelen av hans lår.
långsamt höjde han sin klinga och förberedde sig för den strid, som skulle komma bli den största jorden någonsin skådat.

Fiendens trupper närmade sig med en väldig fart och klungan som han stod i började sakteliga röra sig bakåt, livrädda för att skaka dödens kalla hand.
Likt en jordbävning slog de massiva trupperna emot varandra, Galidal föll snabbt till marken och tappade sitt svärd, han kände rädslan sprida sig igenom honom. Likt ett gift infiltrerade den varenda del av hans kropp.
Han lade sig på mage igen, och såg sitt svärd inom räckhåll, och precis när hans grova händer fått tag om det välkända svärdfästet kom en orch.
Galidal drog upp svärdet och satte det smidigt i buken på den intet ont anande varelsen, Galidals glödande blick var det sista orchkrigaren såg innan den föll in i det oändliga mörkret.
Snabbt kom han på fötter, och han kände för första gång på länge hur adrenalinet pumpade genom hans kropp och hur stridslustens odjur slet sig loss från kedjorna som en gång tömjt det.
Stridslustens odjur tog över var enda del av hans muskulösa kropp och, det sägs att han slogs likt en enmans armé den dagen, ty mången orch föll för hans numera ökända egg och mången vättar flydde vid blotta åsynen av honom...


Ett hugg så var den arma orchen dräpt. striden var som tätast nu och Galidel var mycket skicklig.
Han såg sig om efter ett nytt offer, men hans blick möttes av ett enormt troll. Trollets skräckinjagande hammare svepte över slagfältet och dräpte 5 duktiga krigare var gång den föll.
Galidel rusade fram i ren vrede och bersärk, dock märkte trollet detta strax innan galidel skulle hugga och det slog till honom med en sådan kraft att han föll bakåt med en inbucklad rustning och helt omskadad.
Snabbt kom han dock på fötter och högg ner en vätte som hindrade honom från att komma fram.
Han tog spjärn mot en död orch och hoppade upp mot trollet. I luften kastade han sitt svärd och drog två mindre dolkar från dess slidor. Han landade på trollets axlar, snurrade upp dolkarna och högg.
Trollet stönade till och försökte vifta ner Galidel, som dock med stor smidighet undvek anfallen.
Han drog ur dolkarna från nacken på trollet, för att hoppa från trollets huvud och i luften vända sig om.
I detta underbara rörelsemönster fattade han ett hårt grepp om de båda dolkarna och just som han skulle landa, kastade han iväg dem mot trollets ansikte där de slutligen fastnade, för att utgöra den sista synen trollet fick, innan det sakta föll ihop för att tyna bort...

Tystnad..

allt stannade upp, orcher slutade hugga mot människor och människor slutade hugga mot orcher.
Allas blickar var fästa vid Galidel och trollet, alla var förstummade.
Galidel gick långsamt fram till trollets lik och drog ur de båda knivarna från trollets sargade ansikte, för att sätta tillbaka dem i deras slidor.
Han såg sig om och märkte inte förens nu, att allt var tyst. Han gick åter framåt, förbi trollet och tog upp sitt svärd, höjde det mot skyn och vrålade ut det värsta stridsropet som någonsin hörts på Jordens yta, nu var även vinden tyst, bina surrade inte och trädens jämrande upphörde.
Han tystnade snabbt och vände sig mot slagfältet, blickade ut över förödelsen och ropade
\"Orcher, människor och troll, varför inte gå enade, varför slåss mot varandra och förgöra oss själva tills domedagen?\" Han märkte att alla lyssnade, så han tog ett nytt andetag och fortsatte
\"Vi kan uträtta storverk tillsammans, bygga mäktiga städer och bruka jorden så som den ämnades att bruka, ena Jordens befolkning!\"

En kort, men ack intensiv tystnad var reaktionen som följde, men snart, snart började alla på slagfältet i samstämt vrål ropa ut

\"Galidel, Galidel\"