Det fanns en pojke som hette Ulf
men jag kallade honom Varg i hemlighet
för han ögon var gråa som sin namnes ragg
eller snömod i stan på vintern
asfaltslera
men Varg var ingen betongsnö, utan Norrlandssnö
vit och mjuk och ett hav av kalla händer
Det var hans fingrar
kalla alltså
och de luktade junimorgnar
alla, en och en, om varandra.

Det var inte meningen att träffa honem en morgon
men våra världar höll på att smalan av
och husen hukade sig för att verka mindre mot himlen
Därför var vi oundvikliga för varandra
trots att jag aldrig mött alla i vår stad.

Plötsligt var jorden inte så lite längre
och vi såg att det fanns vita punkter på karta igen
Varg!
Ge mig dina tänder
jag kan göra en flöjt av dem
På vår tandflöjt ska jag sedan spela för hela världen
och alla kommer till sist att lyssna på oss
om vi ändå inte hade varit så små!
Jag slutade växa när jag var tolv år
och nu tror jag att jag krymper
Nere i mattan kommar jag stå
utan att någon ser mig
bara du om du fortfarande är stor
är du det?