Morgonrodnad

Hur kan något så vackert
föra med sig sådana sår?

Sprider lju igen över döden
som bara anas på natten
lite diffust som ett vardagsmåste
men på dage blir döden ett krävande djur
hungrigt och svart och ihåligt
något oupphörligt tickande

Men när jag dör
vill jag göra det i ljuset
och bli dess partiklar
dess kärna

Tills dess får du vara min stjärna
min ledstjärna
min neda
och det var på grund av dig
jag vill hålla ljuset borta
för du var bara mitt drömfoster

jag kan inte hålla kvar dig!

för i det genomskinliga ljuset från morgonen
blev du till stoft i min famn
och mina darrande jungfrufingrar
gled igenom din hand

Du kan inte älska mig

för vad de än säger
om att jorden är rund

är allas våra världar platta
och jag vill segla över kanten