Ett mönster av hetta, ett mönster av eld
Inför naturens makter blir man alltid ställd.

En strimmande droppe av renaste vatten som sakta faller mot en säker undergång i eldens oberäkneliga käftar, uppmärksammas knappt.
En dödens dans under ett livets skådespel, förbises likt vi ser förbi varandra.
Likt trädens grova rötter nästlar sig fram under ett täcke av jord och skyddande löv, nästlar sig lögner in emellan oss, under ett täcke av medkänsla och skyddande tillit.
En stormande eld, vars krafter icke kan stoppas ens av de mäktigaste män.

Den bränner sakta ner allt, allt ont allt gott förtärs i intets käftar, av alltets monster. Likt denna eld förtär vi varandra, Grupper av allt, bestående av inget äter sakta upp sig självt för att förtvina bort i en värld av leda och misär.
Allt detta förbises likt den lilla droppens chanslösa kamp mot eldens otämjda odjur.
Vi är blundande varelser i en värld som vill bli sedd. Uppmärksammad.
Dina sidenliknande läppar mot mina och dina kastanjebruna ögons skimrande lyser upp mitt själsliga mörker, men lyckas ändå släcka hatets stormande eld.
Sakta smeker mina fingrar din sköra kropp, de finner inga brister, inga fel.
Inte alls som mänsklighetens bryska hand som skapar gropar och håligheter i den annars så perfekta världen vi lever i.
En värld skapad av hunger, mättad av törst.