En slöja av silver
Hon bär med all sin prakt
Hon viskar, hon ljuger
för jag vet, att det aldrig blir som dom har sagt

Hon ler mot mig i ljuset
Under månen hon står
hon smeker lätt min kind
hon baddar mina sår

Hon dansar lätt med vinden
som ett löv hon sakta svävar
Hon skrattar glatt i natten
och min sin sång hon mig bedövar

Hon tar mig ömt i famnen
Lindar varje tår
Hon lugnar mina sinnen
och döljer mina spår

Jag sluter mina ögon
och det sista som jag ser
är hennes frusna läppar
Nu finns jag inte mer

Men minnet av mig ekar
i skuggor och i mönster
När du känner doft av sommarregn
När du ser ut genom ditt fönster

En stilla vind från havet
Så ser du också mig
ty där vilar jag i bruset
av vågorna, hos dig