En lärare sa skarpt att mossan tar hundra år att växa ut
Hundra år tills denna stund, då jag så oaktsamt stampat runt.

Jag kände skulden då och jag minns den stunden väl
Inte ska väl jag förstöra det vackra som lever här?

Jag lovade mig då att minnas det som hänt
Om hundra år ska jag ut i skogen och se att mossan växt igen

Min tidslinje då är inte samma som den är idag
Om hundra varv runt solen så finns här inget jag

Hundra år från nu, då är jag ett med dig
Då kanske ett barn går runt och trampar på mossan som växt ur mig