Det post-covida livet följdes av ett ryskt besök som ett brev på posten, lika välkommet som ett slag i underlivet.
Handtag, famntag, klapptag eller kyss, nog borde livet få handla om dylika små hyss och inte om en dödskyss?
Nog borde livets kortlek bestå av ordlek, lek, smek, kärleksfulla ord och annan kärlek?

Tänk om övergreppens tid äntligen kunde få vara över.
Det kanske de en dag kan vara om vi inser att det såväl är mer kunskap som kärlek vi behöver.
Den dag vi gör gemensam sak om detta kan vi oftare kunna höja våra stämmor och tillsammans stämma in i vida la vida.

Då kanske vi en dag betydligt mindre ofta behöver lida.
Då kan gemenskapen oss alla emellan frodas, såväl erogena som geografiska zoner fredas och fiendskapen till slut få ett slut.
En dag kanske vi kan förnimma alltfler ömsinta och livgivande existenspussar och slutligen kan pusta ut i en kollektiv existenspust?