Jag sitter vid mitt bord och leker med ord.
För att rena, för att yin och yang förena.
Allt handlar om balans, om att inte tappa vett och sans.
Klockan den tickar, en dag är vår tid på jorden slut.
Men tänk om vi faktiskt hittar en väg ut?

Ut ur denna dimension och tid.
In i något som äntligen ger oss frid.
För även om våra kroppar en dag kommer vara maskens föda,
varför bete oss som om vi redan vore döda?
Än finns tid för dans och sång,
även om vi inte längre förmår hålla ut natten lång.

Och vad gör väl det på livets höst,
om vi dessutom i detta kan finna tröst:
Att en dag kommer vi alla dansa vår sista vals.
Och det faktiskt kanske inte gör något alls?

Kanske kommer vi dansa ut ur kyrkan, in i graven och ur vår kropp.
Kvar finns ändå vår tro och vårt hopp.
I samma ögonblick vi låtit våra kroppar dödas,
har vi också låtit något annat återfödas.