Jag minns en natt då jag tänkte, "nu tror jag både min kropp och själ försvinner". Du vet hur det kan vara, när tankarna snurrar och tårarna rinner.
Det enda jag kunde få ur mig var ordet kärlek, vilket förvånade mig, så mycket ilska och besvikelse som färdats genom mina ådror och celler. Men så var det ingen vanlig natt heller.
Var det måhända ett tecken på att min, på att vår, innersta kärna är god. Eller var det bara något jag ville tro för att hitta mod?

Jag hittade tillbaka, till livet, lyckan och så småningom även till kärleken. Men ibland tänker jag på den natten en stund.
Med en önskan om att vårda det minnet, i det virrvarr som ibland råder i min hjärnas minneslund.
Och med en längtan att hitta tillbaka till den pojke jag en gång var. Med drömmar om att finna de allra djupaste av värdsliga och himmelska svar.

Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får?
Som barn kände jag, att den tanken väckte ett visst obehag.
Men svaret har nog ändå funnits där i mig hela tiden, om än begravt långt ner. Lyckan beror kanske ändå inte på vad vi, utan på vad andra i oss, ser.