Det var först efter tre månader som jag märkte att jag varit frånvarande.
Alla hade varit där hela tiden, men jag, jag hade varit någon helt annanstans.

Det var stanken av osynlighet som väckte mig.
Långsamt hade den trängt ut ur mig och köpt sig delaktighet i ett spel som handlar om självförnekelse.
Ett spel som handlar om alla andras deltagande i och totalitära övergrepp på mig och mitt liv.

Spelet höll långsamt på att ruinera mig så jag vände mig till banken.
Med stor möda, nyputsat självförakt och en rejäl dos uppstramat leende satte jag fart.
– Ursäkta, men jag undrar om jag kan få låna pengar till att köpa tillbaka mitt liv?
Banken tittade genom mig och jag tänkte på trojanska hästar.
– Ok, förlåt, sa jag, släppte gummisnoddarna fästade runt öronen som hållit uppe mitt leende, vilket resulterade i att kinderna föll ner i höjd med mina nyckelben.

Men när jag nu väl vaknat tänkte jag inte somna in igen.
Jag luktade mig i armhålan och märkte att stanken verkligen hade minskat.
Härligt, tänkte jag, och rullade upp kinderna igen.
Jag visste nu att jag måste få tag i spelets ledare för att undvika personlig konkurs.

Så, jag beväpnade mig med ett franskt ordlexikon, (allt för att verka beläst) en ask Tamiflu och en påse Ahlgrens bilar. (Kanske var ledaren ett barn eller någon som led av typ tre diabetes.)

Ryktet hade föregått mig, så när jag gjorde entré på den för kvällen inhyrde gåsen Akka var alla där.
Nonchalant plockade jag dun ur ena ögat och kände plötsligt att

Jag kommer troligtvis inte gå levande härifrån.

Och mycket riktigt så dog jag den kvällen.
Tråkigt, tänker ni, men själen gick som tur var snabbt vidare, och jag måste verkligen säga att jag gillar min nya kropp!