Sammanhangen bleknar när 

minnena förlorar sin puls

Vattnet svalkar glittrande där 

hav och himmel möts

Så, när allt går att ta på, här

och nu, så sjunger hjärtat på 

en sorgesång, hör nu...

Den växer i vågors glitter och 

blir en vibrerande strof

Vinden bär allt, som inte längre

är och det är endast vackert på

avståndets brygga 

När man riktar ögat längs med

linsens horisont så ser man det

man måste se 

Nu vågar sig allt mot ytan