Den fela som med stort mått
av vemod och sorg hörs spela
Ett stycke med obeveklig ton
fylld av allvar och koncentration

Med en stråke som så darrande
hörs vibrera
I en stämningsfylld atmosfär
där den berör alla som den hör
och får dem att genast stanna upp
och reflektera

Över liv och död och vårt dagliga bröd
och allt annat vi människor i tanken
låter passera

Det är i den stråkens darr
vi hör allt det vi inte vill försaka
När det enda vi önskar är
att den till vårt eget vemod ännu en gång
ska låta föra oss tillbaka